Nyheter / Blomsterliv

Blomsterliv

Hon har vunnit internationell berömmelse för sina konstnärliga tårtor men skulle skämmas om de inte vore lika goda som vackra. Möt Liv Sandberg, konditorn som gått i bräschen för den mer nischade och exklusiva tårttrenden.

Text: Pia Bendel Foto: Carl Lemon

Gågatan i Hökarängens öppna centrum kantas av rappade hus från 1940- och 1950-talet och bostadskvarteren runtomkring består av liknande bebyggelse. Det är en solig och kylig vinterdag vi besöker tårtkonstnären och konditorn Liv Sandberg som har sin butik och studio i dem här charmiga kvarteren. Hon har även bott i området men flyttade nyligen till Södertälje.

Kommer du från Hökarängen?

– Nej, jag är född i Järna, uppväxt i Östergötland och har bott utomlands i många år. Jag har rört på mig mycket i livet.

Men du är inte jättegammal, snart 35 år.

– Jag är en rastlös själ, då går det undan, säger Liv som plötsligt bryter på östgötska.

Hur hamnade du i konditor-svängen från början?

– Jag förändrade mitt liv och slutade med droger för snart tio år sen. Då behövde jag lära mig att kanalisera all min energi, för jag har väldigt mycket sådan. Det började med choklad, sen blev det sockerblommor och dem behövde jag sätta någonstans, och då satte jag i gång att baka tårtor.

Fanns det en konstnärlig väg in i detta också?

– Jag har alltid varit konstnär men när jag var barn sa alla att man inte kunde försörja sig på att vara det. Jag ville även baka men då fick jag veta att det inte var bra för alla bagare och konditorer går upp klockan tre på morgonen, därför blev det aldrig aktuellt. Nu gör jag dock precis som jag vill, vilket jag i och för sig alltid har gjort.

Hade du någon inspirationskälla i starten?

– Nej, jag började med att göra blommor i choklad men det fungerade inte så jag sökte på nätet efter lösningar och lyckades hitta några som gjorde blommor i socker, bland annat engelsmannen Alan Dunn. Sen kollade jag om det fanns kurser i Sverige, men hittade inte några jag ville lägga pengar på, så jag började hålla på själv. Långt senare fick jag råd att gå kurser utomlands och har gått en för just Alan Dunn och en annan för Robert Haynes, som är en av Europas främsta sockerkonstnärer.

Då hade du väl redan hunnit utveckla din egen stil?

– Ja, jag gick mest för att jag alltid hade sagt att jag skulle göra det. Alan Dunn sam att jag inte behövde komma till honom, ”Det är jättekul att du är här, men spara dina pengar”.

Du skulle väl lika gärna kunna inspirera honom?

– Så är det ju, vi jobbar på olika sätt och med olika uttryckssätt.

Går du ut i naturen och plockar blommor för att kunna göra så naturtrogna skapelser som möjligt?

– Jag gjorde det tidigare men nu går jag på en känsla i stället. Jag gillar inte det där med att blommorna måste vara korrekta och har därför också nästan slutat jobba med sockerpasta och övergått till rispapper. Det går det inte att forma som man vill, vilket jag tycker om. Dessutom håller det bättre.

Vilka är dina kunder?

– Alla, på riktigt. Vissa har sparat i flera år för att kunna köpa en tårta hos mig medan andra inte bryr sig om det ekonomiska alls.

Hur mycket ansvar känner du när du gör bröllopstårtorna? De är ju ofta ett viktigt inslag i bröllopsparets stora dag.

– Upplevelsen ligger hos bröllopsparet, det är inte något jag kan påverka. Jag gör mitt absolut bästa, sen är det upp till dem. Innan har vi skrivit på ett kontrakt och jag har gjort en skiss, men det är inte säkert tårtan blir exakt som den, det beror på hur det känns den dagen. Jag är konstnär och fungerar inte det finns det andra som kan göra bröllopstårtor också. Jag gör det här för att jag tycker om det, den stress och press det innebär under sommarhalvåret är nog i sig. Jag väljer bort att åka på semester och att ha kul med mina vänner, och lever med konstant D-vitaminbrist eftersom jag jobbar hela tiden då solen skiner, detta för att kunderna ska ha snygga tårtor på sin bröllopsdag – det räcker.

Det låter ångestbefriat.

– Det räcker med den ångest jag redan har, jag behöver inte lägga på mig andra människors ångest också! Jag har exempelvis en enorm prestationsångest ibland, även om jag lärt mig att det är en övningssak. Förut hade jag ett tårtsammanbrott mer eller mindre varje vecka, det händer allt mer sällan, vilket är fruktansvärt skönt!

Du har långväga kunder.

– Ja, mina tårtor har tagit sig till Berlin, Oslo, Västkusten, Skåne, Norrland …

Vilken komplimang!

– Jo, det är det säkert. Sébastien Boudet brukar säga till mig att jag är så jäkla blygsam och att jag måste skärpa mig. Men är man duktig får man kunder, så är det ju. Ett bra jobb är det enda jag kan göra, jag är inte särskilt bra på marknadsföring.

Du är ändå relativt flitig på Instagram och så där.

– Jag förstår att jag måste lägga ut en tårta ibland men jag är inte den som sitter och kollar hur många likes jag får och vilka som lajkar mina grejer. Jag svarar också dem som kommenterar, tackar alltid och klickar i hjärtan så att de som engagerat sig inte ska känna att jag inte bryr mig om dem. Fast egentligen struntar jag i vad folk tycker om mig.

Varför ställde du upp i tv-programmet Dessertmästarna?

– För att dom tjatade, och för att jag hade tackat nej till Det stora tårtslaget.

Hur var det att stå i strålkastarljuset primetime i en stor tv-kanal?

– Jag är ganska obrydd när det gäller sånt. Men jag tror inte att det blir några fler gånger.

Om man inte känner dig är det lätt att tycka att det är en stor kontrast mellan din persona och det du skapar.

– I min bakgrund tillhörde jag en grupp musiker i en genre där allt var väldigt vänsterradikalt. Många gånger var det tungt, svårt och en misär men kulturen och konsten hade alltid ett stort utrymme. Mycket av mitt konstnärliga seende har jag fått därifrån eftersom jag inte bara tilltalades av det musikaliska utan även av det estetiska som fanns i allt det där. I det trasiga och fula finns

något otroligt vackert, en vissen blomma är exempelvis vackrare än en färsk. Det hämtar jag mycket inspiration från. Vill människor ha traditionella bröllopstårtor slutar jag! Det är väldigt skönt att känna så. Då sorterar jag hellre bananer på Konsum eftersom jag ändå inte skulle få ut det jag behöver.

Kan man säga att många av dina tårtor är feminina?

– Skir elegans förknippas ofta med kvinnligt, det har nog mest att göra med att vi är låsta i våra könsroller och hur vi tänker kring dem.

I slutet av intervjun har Liv samtidigt som hon svarat på frågor packat ihop material till en reklamplåtning och hennes mamma har kommit för att assistera henne. De hoppar in i en liten bil och åker vinkades i väg. Samtalet med Liv har gett inspiration både bakmässigt och på ett mänskligt plan


BOR: Södertälje.

ÅLDER: 34 år.

BAKGRUND (I URVAL): Har drivit eget företag sedan 2014, samma år vann hon domarnas pris i Scandinavian Cake Show. Andra utmärkelser Liv har fått är Årets kvinnliga konditor på Stellagalan, most inpiring weddingcake på Edible art global awards i Hongkong och Tårtmästare 2016. Hon har också omnämnts i flera internationella bakmagasin. 2016 kunde du se henne i Dessertmästarna i Kanal 5 och förra året ställde hon upp i branschtävlingen Årets Konditor.

FRITID: Sjunger i ett metal/punkband. Samlar på porslinsblommor, en klätterväxt från Asien. Lagar mycket mat i perioder. Reser. Och hänger mycket med vänner. ”Men jag är en flipperkula som aldrig sitter still, och kan max vara ledig en dag innan jag måste jobba med något igen.”


 

Recept